Har ju ett flertal gånger skrivit på bloggen att jag varit hängig och dålig osv och inte orkat blogga, och har nu kommit till insikt att jag måste börja göra något konkret åt det.
Jag har utsatts för diverse motgångar i mitt liv, allt från att bli utsatt för otrohet på ett väldigt vidrigt sett till att min mamma dog strax efter att jag tog studenten.
OCH med det har jag verkligen lärt mig, att det som inte dödar en gör en starkare!
Jag har helt underbara vänner och familj, för att inte tala om min sambo som finns där i vått och torrt. Så utan dem hade jag nog inte orkat den här perioden som jag haft på sistone så bra. Har dessutom speciellt 2 st kollegor som jag anförtrott mig åt som stöttar och lyssnar och framförallt är villiga att hjälpa mig!
Jag har i snart 1 år haft en arbetsbelastning på jobbet som definitivt inte är anpassat för en person att klara, snarare typ 2-3. Självklart har jag många gånger inte velat inse det själv, men under senaste halvåret har jag med små steg försökt att göra mig hörd och få folk att förstå att det här inte kommer att hålla i längden. Mer och mer har lagts på mig och nu har jag nog nått en gräns när min kropp fysiskt har börjat säga ifrån.
För mig att erkänna att jag har för mycket att göra sitter väldigt långt inne. Jag är en otroligt ambitiös och driftig person, som inte tycker om att göra saker lite halvdana bara för att jag har mycket att göra. Utan gör mitt jobb väldigt noga och med stor pro-aktivitet.
I min värld klagar man liksom inte utan biter ihop och levererar. Men på sista tiden har jag verkligen insett att jag måste säga ifrån.
Jag har på senaste tiden haft problem med återkommande magkatarr, sömnproblem, mardrömmar, ångest för att gå till jobbet och känt mig allmänt nedstämd.
Förr förra veckan fick jag dessutom näsblod helt plötsligt i en lite stressad situation, och jag som aldrig fått näsblod i hela mitt liv. Det bara sprutade, massor! Det var då, då som jag insåg att om jag inte gör något konkret åt det här så kommer min kropp att kollapsa.
Träningen har varit en del i att jag orkat med på sistone. Att få gå och träna och rensa tankarna och lägga min frustration och aggression på träningen har funkat jättebra.
Men nu är min kropp så fysiskt nedsatt att jag knappt kommer iväg till gymmet. I fredags orkade jag knappt hälften så mycket som jag brukar, och det fanns ingen påverkan som skulle kunna orsakat att jag inte orkade ur ett fysiskt perspektiv.
I helgen låg jag i sängen i princip hela helgen. Jag mådde illa och var tvungen att stoppa fingrarna i halsen ett antal gånger för att kräkas bara för att bli av med illamåendet, men det försvann inte (och NEJ jag är INTE gravid haha). Det enda jag fick i min var en milshake och lite godis.
Idag på lunchen fick jag inte heller i mig så mycket, så nu har även min matlust börjat försvinna.
Att jag har haft mycket på jobbet och behöver bli avlastad har länge varit känt, och det finns en plan för det. Däremot går det alldeles för långsamt, och jag har varit inne i det så länge nu så jag vet inte om det ens kommer att hjälpa.
Sen i december har det hänt en annan grej på jobbet, eller rättare sagt så finns det en person på jobbet som får mig att må väldigt väldigt dåligt.
Hade jag varit i 100% toppskick, hade jag nog kunnat ta det på ett annat sätt. Men när man är så här nedsatt som jag är nu både fysiskt och psykiskt, så klarar jag inte att bli behandlad som jag blir av den här personen.
Idag var droppen, och nu har jag äntligen insett att jag måste satsa på MIG och att JAG mår bra.
För på jobbet är jag bara en anställd som vilken som helst, som kan bytas ut på en sekund.
Men om min kropp tar så mycket stryk, så tar det inte bara en sekund att byta kropp...
Så, bloggningen kommer nog att vara lite sisådär, men å andra sidan så tycker jag det är skönt att skriva av mig och kommer att lägga inlägg men det kanske inte kommer vara massa inlägg per dag.
Det är bara 2,5 vecka kvar till Thailands semstern, och jag ser den resan som min räddning just nu.
Jag hoppas verkligen att det skett förändringar tills jag kommer tillbaka, annars vet jag inte vad jag ska göra...
